Juni är en härligt omväxlande månad. Den börjar ganska försiktigt då odlingarna på friland inte ännu tagit fart. Man kan ännu lite känna doften av de sista vårvindarna och njuta av det sista lugnet före all växtlighet exploderar. Men vips så börjar det ske både det ena och det andra i naturen. Härligt surrande insekter överallt som ivrigt besöker fruktträd, bärbuskar, maskrosor och alla andra växter som vaknat och börjat blomma. När det väl eskalerar börjar också de första ogräsen dyka upp i synfältet. Min pappa slog slag i saken och införskaffade ett flamaggregat. Jag har inte varit modig nog att testa det själv ännu, men min man har flammat värrigare i gångarna mellan odlingsbäddarna.
I juni föddes fyra kycklingar på Tallbacka. En gul, en grå och två svarta. Den ena svarta har en ljus prick i pannan så att man ska se skillnad. Fiffigt. Kycklingarna växer så att det knakar och har sakta men säkert börjat acklimatisera sig till sin omgivning. Det ska bli spännande att se könsfördelningen. Hade besök av en bekant ”hönsmamma” som tyckte att en skiljde sig från de övriga i gänget. Så antagligen är det väl tre tuppar och en höna som vi framavlat.
I slutet av juni blir det brått. Nu börjar våra tomatplantor ge skörd. Först ut är Favorita, vår röda körsbärstomat. Det är något alldeles speciellt med att äta den första solmogna och solvarma körsbärstomaten. Man hinner nipponappa njuta klart, sedan är det dags att jobba. Efterfrågan på närodlat och lokalt är stor vid midsommar. Då säljer vi allt vi bara har!
Skörda, sälja, sköta. Det är vårt fokus från midsommar tills skolorna börjar igen i augusti. Sedan kan vi lite börja pusta ut igen och kanske göra det där som vi inte hann med i juni-juli. Om vi orkar. Visst kan det kännas tufft ibland när allt hopar sig och man känner att man inte räcker till eller inte hinner med. Men sen vaknar man tidigt en dimmig sommarmorgon. Går ut och iakttar sin omgivning, sitt hem. Tystnad. Vördnad för det lilla och enkla. Förundran över det stora och komplexa och hur allt hänger ihop. Allt är värt det. Friheten.
Vad levande man känner sig.
//Runa-Linn